torsdagen den 14:e februari 2013

Näthat - ett sundhetstecken?

Den senaste tiden har det varit en het debatt runt det så kallade näthatet. Periodvis har det tagit sig helt absurda uttryck som när Katarina Mazetti förklarade att hon ville komma tillrätta med vad folk pratade om i lunchrummen, eller när hon mot bättre vetande ifrågasatte mordförsöket på en känd islamkritiker, och detta gjorde hon i ett program där man nyss förklarat att man vill verka för yttrandefrihet och fri debatt. Samma sak gjorde Elisabet Höglund i en krönika i Aftonbladet, krävde att yttrandefriheten skulle begränsas. Andemeningen var tydlig och klar hos Höglund - endast de som tycker som Aftonbladet får tycka något alls.

Debatten har dessutom fått en synnerligen skev vinkling genom urvalet av offer/martyrer i programmen. Man har uteslutande gjort detta till ett kvinnohatarsyndrom, då särskilt riktat mot vänsterkvinnor i rött eller grönt. Inget kunde vara mer fel. Även män får ta emot hatbrev och hot, främst från kvinnor. Men vi klär dock inte lika bra i offerkofta på tv-skärmen.

En av de män som fått ta emot mest är Pär Ström som rabiata feminister hotat till tystnad. Detta efter att han ifrågasatt feminismen och istället förespråkat jämställdhet. Även vi mer värdekonservativa, nationalister och patrioter utsätts ständigt för såväl hat som hot och våld från extremvänstern (som tex av Revolutionära Fronten, som nu senast lyckades attackera en sjuårig flicka med tårgas!). Men är man man och dessutom Sverige-vän så får man skylla sig själv, enligt vår statsminister Reinfeldt. Och media verkar ha samma syn på saken - endast kvinnor räknas i dessa sammanhang, och då endast rödgröna diton givetvis.

Den gamle landsförrädaren Jan Guillou, som av sin mamma beskrivs som en person som aldrig kunnat skilja fantasier från verklighet, hävdar att alla näthatare är "Sverigedemokrater som får för lite fitta" och "arbetslösa förlorare". Antar att den typen av näthat är ok och finare eftersom det, som i så otroligt många andra fall, kommer från en krönikör på Aftonbladet. Samme Guillou som tidigare beskrivit Sverigedemokraterna som ett bra och icke rasistiskt parti efter att ha tillbringat en vecka på resa med Jimmie Åkesson.

Flera av de hot som lästs upp i programmen vet man dessutom den exakta källan till, något som förtegs av redaktionen. Det gäller bland annat det omtalade citatet om att någons bröst skulle skäras av och stekas i smör. Detta skickades av en svart socialdemokrat, partikamrat till Guillou med andra ord, där han utgav sig för att vara moderat. Samme man har skickat hundratals hotbrev.

Senare skulle läsarna få chatta om näthat med Guillou i Aftonbladet live. Det hela var dock en bluff från Aftonbladet. Läsarna fick posta frågor och kommentarer, som därefter lästes upp av en journalist för Guillou. Det var bara det att endast de otrevliga kommentarerna släpptes fram så att Guillou kunde bevisa sin tes och fortsätta att sprida sitt eget hat och förrakt över läsarna.

Vad beror då detta näthat på? Var kommer det ifrån? Och framförallt - var började det?
Det är faktiskt tämligen lätt att svara på, särskilt om man följt Redaktör'n här en tid. En förkrossande majoritet av journalistkåren är rödgrön vilket resulterar i att det är ytterst svårt att finna objektiva nyheter. Tvärtom är allt vinklat, eller förljuget, utifrån en politisk agenda. Detta är något uppenbart för alla som är kapabla till självständigt tänkande. Att sedan lika rödgröna krönikörer, för just krönikörer är överrepresenterade bland martyrerna, år efter år tillåts häva ur sig den ena mer hatfyllda och föraktfulla krönikan efter den andra, gör knappast saken bättre.

Det är ofrånkomligen så att vi läsare, vi som bor ute i verkligheten och inte bland mediaeliten på Söder eller i Gamla Stan, dagligen möts av hat och förrakt i våra tidningar, tv-kanaler och radio. Och man kan trampa på folk till en viss gräns innan man får en motreaktion, särskilt från en i övrigt maktlös och frustrerad befolkning och läsekrets.

Många nationalistiska eller Sverigevänliga sajter på nätet har fått klä skott som "hatsajter" i pressen, just för att de publicerar nyheter, eller nyhetsvinklar, som inte passar in i den verklighetsuppfattning man vill påtvinga oss, eller låter bli att ta bort frustrerade och hatfulla kommentarer. Men den största hatsajten av dem alla, i sammanhanget, är utan tvekan just Aftonbladet. Där man bla jobbar för att begränsa befolkningens åsiktsfrihet och yttrandefrihet genom att antingen ta bort misshagliga kommentarer eller helt stänga möjligheten att kommentera en text. "Vi gillar olika" - Pyttsan! "Vi gillar olika så länge Du tycker exakt som oss" hade åtminstone varit sanningsenligt.

Summering så här långt - Näthatet är alltså en motreaktion på medias förljugna världsbild. Det är mycket möjligt att deras verklighetsuppfattning har sin giltighet - på Söder, men då rakt ingen annanstans. Man kan inte mata folk med lögn efter lögn, dumhet efter dumhet, och hoppas på att få stå oemotsagd. Bara det tyder ju på en bristande verklighetsförankring.

Då återstår frågan - VAD ska vi göra åt det och BÖR vi göra något åt det? Först och främst bör man slå fast att hot och våld aldrig är acceptabelt och när sådant förekommer ska en polisanmälan göras. Det finns redan lagstiftning på området och följs den behöver man inte skriva några nya speciallagar. Punkt slut.
Men resten då? Allt hat? Hat är visserligen inte trevligt att utsättas för, vare sig det är befogat eller inte. Men det är trots allt något man får acceptera som en baksida av såväl yttrande- som åsiktsfrihet. Kort sagt är näthatet ett tecken på att vi börjar få en fungerande yttrandefrihet. Näthatet är med andra ord ett sundhetstecken, till skillnad från näthoten som är direkt kriminella och ska behandlas därefter.

Det har dessutom blivit något av status, i journalistkåren, att vara hotad och hatad. Man hör då till en exklusiv skara som lyckats med konststycket att driva folk till vansinnets gräns. Eller som Jan Guillou uttryckte det i sin krönika - att han ser det som en "förolämpning att inte hotas med ond bråd död, gruppvåldtäkt och straffknullning av [vad han inbillar sig är] sverigedemokrater".

En av dem som figurerat flitigast i denna debatt är Lisa Magnusson från Metro. Utan att se sin egen del, eller ens sitt eget förakt, "Jag håller Avpixlat, Fria Tider och Nationell.nu ansvariga för det som har hänt, och fortfarande händer mig" skriver hon på SVT Debatt. Att det bottnar i hennes egna skriverier föresvävar henne inte ett ögonblick.
Lisa Magnusson hävdade i mars 2012 att det var synd om våldtäktsmän som begår grova våldtäkter på svenska kvinnor. Invandrarmännen våldtar eftersom de är ”känslomässigt invalidiserade” och därför är det ”inhumant” och ”rasistiskt” av Sverige att utvisa dem till deras hemländer, menade hon. Man kan inte utvisa dessa män för att de "beter sig illa". Det sistnämnda får verkligen ses som en underdriven beskrivning av vad som klassas som grov våldtäkt.

2009 skrev hon en artikel på SVT där hon hävdade att vi tog för seriöst på våldtäkter och att alla män ändå var våldtäktsmän, att vi fokuserade för mycket på de grova gruppvåldtäkter som begås av invandrarmän.
Vidare hävdar hon i en annan krönika att vår syn på våldtäkter är en norm-fråga, att våldtagna kvinnor inte är offer och inte får sina liv förstörda. Själv har hon blivit våldtagen, hävdar hon, och jämför det med att få en serie örfilar från någon man trodde var ens vän.

Under 2012 har hon uppmärksammats för sin önskan att få el-chocka män till att kissa sittandes samt att alla vita män är djur...
Att Lisa Magnusson är med i Kulturmarxisterna på Facebook torde knappast överraska någon.

I samma klass hamnar Carina Rydberg som vi ju skrivit en hel del om tidigare, men som av oförklarliga skäl hållit sig utanför den offentliga gruppen av näthatsmartyrer.

För att nu knyta ihop det hela - Att hota den uppenbart störda Lisa Magnusson är helt fel, men att hata henne, och andra "journalister" av samma skrot och korn, måste trots allt ses som ett sundhetstecken hos medborgarna.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar